Spelet som ger
text av Anders Alpsten Idéhistoriker

I spel finns deltagare, bland deltagarna finns vinnare och förlorare. Ann Rosén har sysslat med spel i olika former sedan 1991. Då ställde hon ut luffarschack i en utställning kallad "Spelets baksida". Det var inget spel men ett konstverk som använde spelelement i sin uttrycksform. Hon har producerat spel som hon låtit andra delta i. Spelen har arrangerats så att det inte funnits några givna regler, inga givna utgångspunkter utom själva uppgiften deltagarna stått inför. I "Grop" försågs spelarna med en påse och instruktioner inför spelets start, sedan var det bara att börja. Ett solitärt spel utan begränsningar, men också i avsaknad av ett regelverk som ger den trygghet en spelare vill känna. Ett spel som frågar "kan man vinna mot sig själv"? Vem är det som vinner när patiensen inte går ut?

Svenska spel, ATG och andra stora spelföretag skänker trygghet. Formerna för spel är några av de mest strikta som finns i ett samhälle där normerna kring hur pengar förtjänas är upplösta. Pengar förtjänas inte längre genom hårt arbete kopplad till produktion av fysiska föremål. Det har de kanske aldrig gjort, men det tycks vara den bilden som finns på näthinnan hos många människor, och det är den bilden som i många fall ställs i kontrast mot den "klipparekonomi" som förknippas med 80-talet, men som knappast minskat under 90-talet. På börsen är du i bästa fall med genom en fondandel, hos Svenska spel kan du vara med varje vecka även om du bara kan avvara en tia.

Tydligheten i kraven, enkelheten i reglerna, möjligheten som håller hoppet levande. Allt detta är attraktivt i vår värld där allting tycks vara så ytterst komplicerat. Lönen på jobbet är i de flesta fall styrd av avtal som manglas fram på nätterna när män sitter i olika grupperingar och möts genom mellanhänder för att undvika krig. Detta märkliga spel resulterar sedan i bästa fall i ett resultat som ger 3% i nominell löneökning och 1% i reallöneökning. 170 kronor i månaden om man tjänar 17000. Detta efter avtalsrörelser som pågår halvårsvis och som alltså slutar i dessa rituella nattmanglingar. Förstår någon detta? Det är uppenbart att det är enklare att satsa 50 kronor på måltipset. För det är sant: facket fixar inte drömmarna.

Erbjudandet i "Grop" innebär ett rent givande. Det blir jobbigt. Besluten fattas av spelaren själv och resultatet bedöms av spelaren själv. En slags existentialistisk utkastadhet inträder, arenan finns men det är oklart vad som ska hända. Det liknar livet, det skapar oro. Jag ska bedöma mig själv utan referensramar; hur ska det gå till?

När kvällspressen hänger ut sina löpsedlar i samband med regeringens budgetproposition talas det om vinnare och förlorare. Spelet är solidariskt i den meningen att den inbegriper alla medborgare i Sverige och dessutom många som inte är medborgare i Sverige. Alla har chansen att åtminstone vara förlorare och att få sin situation bedömd av andra. 1999 omtalas barnfamiljerna som vinnare. Detta på grundval av att barnfamiljer ska få mer pengar i plånboken framöver. De är vinnare i det spel som regering spelar, men som har sin grund i det röstande som nästan alla som berörs av spelet deltar i genom allmänna val. Vissa berörs utan att delta med någon insats: de som inte får rösta.

Hos Svenska spel kan du inte delta om du inte gör en insats. Detta gör Svenska spels grupp av människor till en stor sammansvetsad enhet. Ska du vara med måste du satsa. Det finns inget utrymme för avvikelser inom spelet. Här råder absolut homogenitet. Den enda skillnad som finns är hur mycket pengar man kan satsa, men en mycket stor insats garanterar ingen stor vinst. En liten insats kan ge en stor vinst.

Skillnaden är givandet. Hos Svenska spel är syftet med spelet att vinna pengar, definitivt inte att betrakta sig själv. Det förekommer ingen spegling. I News Memory bjöd Ann Rosén in olika personer att delta i ett spel genom att de skulle lämna in nyheter till henne. Dessa nyheter sattes fast på kanten av ett spelbord. Inne på själva spelbordet låg svarta fyrkanter som liknade spelkort, baksidan var en spegel. Den som vände på ett mörkt kort fick se sig själv. Jaget speglas i valet av nyhet. Nyheten är jag betraktad genom andra ögon. Jag ger min nyhet och får mig själv.

Konst och överhuvudtaget kultur är människans sätt att bara syssla med sig själv. Konstverk saknar annan mening än sig själva, men konstverken ger bort sin egen mening till den som är beredd att ta emot den och sätts på det sättet in i ett sammanhang. Spelet är att ge och insatsen är risken i mottagandet. Vem tar emot konstverket och på vilket sätt? I många fall är det som att skicka ljussignaler ut i rymden. Det finns inget mottagande.

Det har alltid varit överklassens privilegium att tacka nej. Ett tydligt maktförhållande som gör det möjligt att säga nej till inbjudningar för att inte devalvera värdet av sin egen sociala status. Underklassen har alltid varit beroende av den goda viljan. Statarbarn och barn från fattiga förorter har det gemensamt att de drömmer om att delta, barn från hem där det är självklart att delta drömmer om att vinna. De uppfattar inte risken i deltagandet, risken i att bli utputtad ur deltagandet. Klassresan är en resa till deltagande.

Erbjudandet i konstverket är samtidigt en förfrågan om deltagande. Ett kaxigt påstående om det egna värdet, ett sätt att riskera sin egen självkänsla. Tystnaden är förlust, talet vinst. Kommunikationen kring verket, runt själva objektet, är det som avgör värdet. Detta trots att värdet ligger i verket själv. Det tillhör kultursfären, det unikt mänskliga, det mänskliga självt. Ett konstverk är ett sätt att betrakta sig själv. Talet ikring verket det som folk säger bakom ryggen när avsändaren inte är med. Vad säger de egentligen, vad är det i dig som genererar ditt värde? Enbart det mänskliga?

Hos Svenska spel är målet för deltagarna inte spelet i sig, målet är drömmen som hålls levande genom att en ekonomisk insats görs. Drömmen är att avkastningen på denna insats ska bli så enorm att makten över ens eget liv förflyttas från arbetsgivaren till en själv. Lotto-Åke tar i och med vinsten makten över sitt eget liv, den tidigare makthavaren var chefen.

Vem är konstnärens chef, vem är det som beordrar övertiden? från vem gör sig konstnären fri genom att skapa samtalet om sin egen konst? Eller är situationen omvänd; konstnären kommer ur en frihet in i en beroende position. Professionell konst. Det är ett måste men det skapar initialt ett deltagande problem. Att kvalificera sig för ett professionellt konstnärskap är inte längre att bedöma sig själv, det är att bli bedömd. Det är meningen med utställningar i många fall, att den ska bedömas. Finns konsten utan betraktaren, finns konstnären?

Spelaren kan bevisa sitt deltagande genom sin bong. I början är värdet på bongen insatsen, när matcherna är spelade, loppen körda eller kulorna dragna är värdet resultatet av händelsen överförd i pengar. De flesta bongar blir värdelösa efter loppet, de flesta konstverk blir värdelösa efter utställningen. åtminstone om det finns ett annat värde i dem än bärandet av sin egen mening, åtminstone om värdet av konsten minskar om den står i garderoben.

Den som inte blir hörd tystnar, den som inte blir sedd förbleknar, de som inte behövs lever ghettoliv i stadens utkanter. Så det handlar om att ge, men också om att ge på ett sådant sätt att jaget bakom givandet blir sett. Välgörenhet är beroende av tackandet, den som ger måste tackas på ett tydligt sätt. Utbytet sker i from av tacket. I konsten ligger beroendet i samtalet, konstnären är beroende av samtalet för att finnas med i den fortsatta diskussionen. Alstrandet av det fortsatta konstnärskapet, risken för att de privilegierade ska tacka nej till samtalet. Nejet som blir en utstötningsmekanism, som resulterar i ett nederlag eller en revanschlusta.

Systemet med vinnare och förlorare är tacksamt i sin tydlighet. Det kan tyckas grymt att livet och verkligheten består av vinnare och förlorare. Det är ännu grymmare med en tredje kategorin: de som inte deltar. "Deras liv är med andra ord inte längre legitimt, det accepteras bara. De är till besvär och beviljas en plats i världen, av känslomässiga skäl och uråldriga reflexer med spår i vad som så länge hölls för heligt (i teorin om inte annat)." Så skriver Vivianne Forrester i boken "Den ekonomiska terrorn". Det handlar om dem som inte behövs, de som marknaden inte längre har någon användning för.

Konstens liv cirklar på samma sätt i två olika sfärer: konstsfären och samhällssfären. I konstsfären är konsten självklar, det oklara är vilka som är konstnärer nog att få delta. I samhällssfären är konsten ifrågasatt: behövs konst och hur ska den finansieras. Samhällssfären innesluter konstsfären, konstsfären är beroende av samhällssfären, frågan är om det omvända gäller. Konst är beroende av hur den tas emot, ekonomiskt, socialt och konstnärligt. Den individuella konstnärens agerande måste ske på olika nivåer.

Internt och externt, innanför och utanför. Ett förflyttande av fokus beroende på var de individuella möjligheterna ligger. Konstverken laboreras med i olika miljöer, fantasin följer dagen och natten. Ett stående i brytpunkten mellan seende och blindhet, prisman som reflekterar och bryter världen runt omkring. Vem vill se och vem vill ta emot ett seende? Ett tyst och långsamt seende som känns förpliktigande, som långsamt vrider kroppen runt sin egen axel. Ser vyn likadan ut på andra sidan varvet? Når den nya synen fram? Och till vem?

"Till glädje tag emot ur mina händer/en smula solsken och en smula honung/så som Persèfones små bin befallt oss", skrev Osip Mandelstam 1920. Överordnad, underordnad, underordnad i behov av mottagare, hierarki i flera led. Att bli mottagen väl därför att andras beslut, andras tro på just den individen. Därför att den fortsatta existensen hänger på det.

Spelaren spelar som om varje insats vore den sista. Bara denna gång, bara denna sista gång när allting vänder. Så att det kommer tillbaka som en gång fanns där tillgängligt, som honungen efter de döda bina. För att det är dags att sluta, för att bina riskerar att förlora sina liv när de lämnar kupan. Kliva ut utanför sammanhanget som Ann Rosén gjorde i "PORT" när hon var den ende som inte var i Rågsved, att delta men att vara utanför på samma gång. Därför att förändringen är positionell, därför att givandet måste ske från olika håll. Vissa saker i "PORT" gick inte att genomföra därför att mottagarna vägrade att ta emot det de erbjöds.

Vem vill ha Ann Rosén 2000?

 

Anders Alpsten
Idéhistoriker