Till ANN ROSÉN - en konstnär
text av Monica Nieckels
Intendent för Sveriges Allmänna Konstförening

Världen är full av misslyckade IT-projekt, läser jag. Ja säkert, men också full av misslyckad konst och människoliv som inte blev vad man föreställt sig eller önskat. Hur kommer det sig då att vi ändå kliver vidare över resterna med nya drömmar och nya förhoppningar i sikte? Övertygade om att just vi kommer att lyckas bättre. Och hur säljer man och paketerar en sådan övertygelse som konstnär?

Samtiden är svår att få syn på. Den samtida konsten drunknar i en flod och förstummas i bruset av mediaflimret. Men då och då lyckas en och annan konstnär kasta i klarskinnet och under ett ögonblick ser vi mer än bara konturerna. Vår blick blir en svetslåga, inåt och utåt. Vi sammanfattar vår position och drar nytta av våra erfarenheter och formar - en insikt. Konsten fyller denna funktion och konstnären är skickad att få oss att se och fördjupas.

Men vart tog det vackra vägen? Den sköna bilden, oljefärgen på duken, den fulländade formen. Det handgjorda unika föremålet som pryder våra väggar och ökar i värde och säljs och köps på auktionerna. Lugn, det finns kvar men inte i ensamt majestät. Det har ända sedan början av 1900-talet stått sida vid sida med det färdiga föremålet (ready-made) som avsiktligt utpekats som varande konst. D v s tanken och avsikten är det som räknas likaväl som det skapade hantverket.

Men vad ska vi ha alla konstnärer till? Vilken roll kan de spela i en tid då fiktionen svämmar över verkligheten? Större än någonsin, för vi har svårt att urskilja det som hänt just oss, från det som utspelats i TV. Vi såg ju hur bomberna föll över Bagdad, hur spårljusen lyste upp himlen och hörde sirenerna och dånet. Var det en saga, någon annans mardröm eller vår verklighet?

Kan konstnärerna vara de som spårar upp sanningen åt oss, åtminstone i små bitar? Kan de få oss att se skönheten i det spruckna kruset när rosorna är borta?

Visst kan de det! Om vi bara vågar öppna våra ögon och använda alla våra sinnen. Låt oss bereda mer plats åt dem, för att de är så nödvändiga för oss.

För vilka kan bättre formulera det spröda, bräckliga och det viskande i vardagen. Det gälla, enformiga och tomma. Det svulstiga, överdrivna och groteska. Det vackra, kloka och ömsinta. Passionerna, kärleken och livet och den slutgiltiga - döden.

 

Monica Nieckels
Intendent för Sveriges Allmänna Konstförening